Har du någonsin träffat någon som påstått att det är en lätt sak att avsluta ett verk? Det har inte vi. Det tycks hos poeter finnas ett motstånd mot att försegla, avsluta, fastställa. Kanske ger psykologin svar – rädsla, tvivel men också hopp och förtröstan kan ligga bakom den enskildes ovilja till det avslutade. Kanske är det för att dikten till sin natur är öppen? Eller för att dikten egentligen uppstår först hos läsaren – och att det därmed finns lika många versioner av en dikt som det finns läsare av den.

”Det oavslutade” är ett tema med en mängd ingångar. I numret finns texter som behandlar estetiska såväl som politiska och eskatologiska dimensioner av det. I en essä om den framlidne poeten Björner Torssons författarskap skriver Kristoffer Leandoer om hur Torsson genomgående under sitt författarskap använt sig av ”glipor och motsägelser, nya möjligheter och oavslutade rum”. Ylva Gripfelt uppehåller sig också vid de språkliga gliporna, och läser ”Det oavslutade” som en gemensam nämnare hos poeter som vid en första anblick kan te sig väsensskilda.

En av dem är palestinsk-amerikanska Fady Joudah. Citatet ”Jag är den oavslutade historien” ur hans diktsamling […] återfinns både i Gripfelts essä och i Lejla Catos intervju med Joudah. Den pågående kampen för ett fritt Palestina ringar in en politisk dimension som inte är åtskild den estetiska aspekten av ”Det oavslutade”. I intervjun talar Joudah om tid, kapitalism och tystnad, och om folkmordet i Gaza. Folkmordet ekar också i såväl Mimounah Alma Ljungs som i Leif Holmstrands diktbidrag.

Vad vore ett nummer om ”Det oavslutade” utan Göran Sonnevi? I Gripfelts essä omskrivs han som en poet som mer än de flesta gjort ”Det oavslutade” till sitt modus. I väntan på hans nya diktsamling återpublicerar vi här ett bidrag från Lyrikvännen nummer 4 1983.

”Det oavslutade” som estetik företräddes också av romantikerna. Arne Melberg skriver om olika fruktlösa försök att fastställa de slutliga versionerna av Hölderlins oavslutade dikter, och om hur de nu slutligen får existera i sin mångfald, en mångfald som delvis tillskrivs den digitala åldern. Om den och om dikten skriver Ali Alonzo – och vad är ett oavslutat universum om inte internet.

När avslutas dikten? Somliga skulle hävda att det sker vid poetens bortgång. Men vad händer när opublicerade dikter lämnas för eftervärlden? Ingrid Elam resonerar kring detta i sin essä om det postuma verket. I en essä om att översätta den argentinske poeten Alejandra Pizarniks dagböcker skriver Emilia Alvarez om gränsen mellan översättare och poet, verklighet och dikt och om hur översättningsarbetet fortsätter i det egna skrivandet.

”Dikten är att den återuppstår” skriver Carolina Thorell i sin diktsvit och i numret har mycket riktigt Brorsan från Linus Gårdfeldts diktsamling Brorsan Krabban & Lädret återuppstått i dikten ”Klang över brorsan (revisited)”. Lotta Lotass dikt ”Marmoraposteln” är skriven i dialog med ett evigt ofullbordat arbete, Michelangelos staty ”San Matteo”. Ett verk som, genom att förbli oavslutat, äger en särskild skönhet. Med det sagt avslutar vi den här ledaren, med förhoppning om numrets och poesins fortsättning hos våra läsare.