Också under krig skrivs poesi. I ett reportage frågar Anna Hörnell översättarna Kholod Saghir och Mikael Nydahl vad som präglar dessa nödsituationens dikter och det översättningsarbete som följer. Här upptäcks ett ständigt närvarande ”vi”. I den syriske poeten Raafat Hekmats dikter återfinns också ett ”vi”, ett ”vi” som i olika utsagor, vad det verkar förgäves, försökt undkomma sin akuta verklighet.

Den historiska situationens akuta verklighet finns för senare generationer oftast att tillgå i dokumentationen av den. På senare tid har detta att omvandla dokument till dikt – det som kallas sakpoesi – blivit föremål för diskussion. Marit Kapla har intervjuat Staffan Stolpe om den sakpoetiska diktsamlingen Persberg 1869.

Med linjen och cirkeln som verktyg konstaterar Ellen Nordmark i en essä att William Blake gav sig i kast med sin tids stora frågor med hjälp av världsbyggande diktning, en tendens som återfinns i samtiden. David Zimmerman har läst några av fjolårets mest omtalade poeter och anar att den stora diktsamlingen är ett sätt att försöka omfatta den stora världen och dess sönderfall.

Också i Merit Åhs Janbrinks diktbidrag anas sönderfallet, i en vilja att ”bärga återstoden av det vilda från asfalten”, och i Kian Khosravis dikter från en ”havsbotten som brinner som björk” till ”en fyllecell på imamens flygplats” skönjer läsaren också en värld i brand.

Under hösten har Adam Westman, som nu tillträder som redaktör, och Saga Wallander fört ett samtal om poesi. Ett utdrag publiceras här. Med svar på fyra frågor om dikt vill vi som nu står bakom Lyrikvännens poesimaskineri, i all ödmjukhet, presentera oss lite. God läsning!