Det säkraste sättet att nå läsarens hjärta är genom örat. Det hävdade i varje fall den amerikanske nationalskalden Robert Frost i en intervju 1936. Det är, menade han, inte vad orden berättar som i första hand gör dem levande i poesiläsarens sinne, utan de melodier, rytmer och klanger som orden väcker.

I förra numret fördjupade vi oss i hur poeterna – förr och nu – berättar och dokumenterar, och slog fast att berättelsens former blir allt viktigare för hur poesin förstås. Det här dubbelnumret tar sig an dikten från en annan vinkel, närmare vad Frost förespråkar. För att komplettera frågan om hur poesin berättar, frågar sig dessa texter snarare hur den låter.

Jonas Ellerström och Isabella Nilsson börjar från början: i metriken. Med en gemensam verslära visar de vilka rytmstyrda regelverk som format poesin och fortfarande gör det. Hur står det till med versen i dag? Och hur får man gamla versfötter att dansa på nytt? När Tova Gerge arbetade med nyöversättningen av Shakespeares sonetter blev den frågan akut. Hon öppnar i sin text dörren till översättningsverkstan och grubblar på hur samtidssvenskan kan återskapa 1600-talsengelskans klang.

Men klang och rytm formar inte bara dikten på ett tekniskt plan, utan också på ett djupare sådant. När Ellerström och Nilsson citerar Nietzsches devis om hur vers kan ha en magisk effekt, liknar det hur Sofia Roberg i sin essä lyfter frågan om rytmens besvärjande och hypnotiska makt. Takten blir själva naturens sätt att tala genom dikt. I de globala krisernas tid kanske detta kan binda oss varelser samman? Budskapet, skriver hon, kommer i andra hand.

Den iransk-amerikanske poeten Kaveh Akbar är i sin essä inne på ett liknande spår, men vänder sig till det andliga. I antik och förhistorisk poesi ser han hur ”ett musikaliskt och innerligt förmedlat språk kan sudda ut gränsen mellan vår värld och världen bortom denna”.

Spolar vi fram i historien, hittar vi förstås också samtida poeter som laborerar med ett ”musikaliskt språk”. Med Eva Runefelt som exempel förklarar Vera Maria Monus hur musik, förstått som organiserat ljud, kan vara av avgörande betydelse för poesins språk.

Jesper Olsson, å andra sidan, närmar sig läsandet – eller rättare sagt lyssnandet – från ett på sätt och vis motsatt håll. Han gör i stället plats för frågan: hur är det med poesins oavsedda, oorganiserade ljud?

Det oavsedda i poesin råkar vara en viktig ingrediens också i Khashayar Naderehvandis litterära essä, som tar sig an frågan om huruvida litteratur verkligen bör ägna sig åt att försöka avbilda. Hur funkar egentligen poetiskt språk? Består det av erfarenheter, bilder – något annat?

Det är förmodligen omöjligt att skilja poesins ljudvärld från ordens lexikaliska innebörder, och vice versa. Det viktigaste, när vi pratar om poesi, är förmodligen att hålla vad den säger som hur den säger det i huvudet samtidigt. Detta blir tydligt inte minst i numrets nyskrivna och nyöversatta poesi. Hanna Rajs, Fredrik Nyberg, Ann Jäderlund, Per Anders Ohlsson och Alice Oswald arbetar alla tydligt med ljud, men givetvis inte bara med det. Hiba Abu Nada och Kalle Hedström Gustafsson har något att berätta, men: lyssna till hur de gör det.

Hör hur orden når in i kroppen. In i hjärtat.