Gränsen mellan poesi och andra genrer är porös, inte minst mot berättande prosa. I samtidspoesin har diktsviter fått företräde över enskilda dikter, förlag presenterar verk som ”berättande poesiböcker” eller ”poesiromaner”. Dessutom har allt fler poeter närmat sig journalistik, essäistik och forskning.

Gränser av dessa slag har alltid varit rörliga. Ändå kan poeternas vilja att berätta och deras experiment med genrekorsningar ses som utmärkande för 2020-talets dikt.

I förra numrets enkät såg exempelvis poeten Burcu Sahin hur poesin rört sig mot ”narrativa och hybrida former”. Den norske poeten Sindre Ekrheim skrev förra hösten en diktkommentar på poesisajten Krabben, utifrån påståendet att ”Problemet med lyrikken er at den vil vere roman”.

I detta dubbelnummer diskuteras genregränser och poetiskt berättande, hur de kan se ut och vad de kan innebära. När Sahin här brevväxlar om skrivande med den norska poeten Priya Bains utforskar de bland annat hur poesin upprättar nya förbindelser med det förflutna. När så många människors berättelser tystas och ignoreras i det koloniala och kapitalistiska väst kan poeten försöka språkliggöra dem på nytt.

På ett lite liknande sätt nämner Marie Silkeberg i en kortintervju hur hon i sin poesi närmat sig prosan för att kunna ge rum åt ”fragment av många människors berättelser”. Ulf Eriksson menar att gränsen mellan poesi och prosa blir allt mindre relevant, och frågar sig istället hur lyrik kan tradera röster och medvetanden genom tiderna.

Ylva Gripfelt skriver i sin poetik också om tid, något som hon ser både separera och binda samman poesi och prosa. I Karin Bryggers nya diktsvit kan man kanske höra Erikssons frågor om historien ge eko, för här tycks vi existera mitt bland ”de levande och de döda”.

Att poeter vill berätta syns här också i andra diktbidrag. Som Elisabeth Skogs diktberättelser om ett grannskap, där alla ohörda öden, dråpliga och sorgliga, stiger fram i ljuset. Linus Nordmarks och Henrik Nilsson-Böös dikter stretar, om än på olika sätt, emot institutionernas anonymisering av människor. Nordmarks dikter berättar om en människa ”behandlad som en kölapp”, medan fängelseinternen Nilsson-Böös skriver på rim om hur ett liv kan gå utför när ingen lyssnar.

I berättande dikter finns en stark vilja att lyfta fram vad som inte hörs eller syns offentligt. Samma drivkraft kan skönjas i den poesi som laborerar med journalistiska eller vetenskapliga verktyg. Matilda Amundsen Bergström ger i sin essä om 1600-talsförfattaren Margaret Cavendish ett fascinerande exempel på varför genreöverskridandet kan vara nödvändigt för att säga det annars osägbara.

Men är hungern efter sanna berättelser problemfri? Malte Persson frågar sig i en vindlande essä om samtidspoesin har legitimitetsproblem. Hedvig Ljungar stångas med den nya etiketten ”sakpoesi” och undrar om sanningskrav fungerar på dikt. Inte desto mindre framgår i såväl Ljungars text som i de andra hur stort behovet av poesi är.

Oavsett hur den ser ut, svarar poesin på ett akut behov att kommunicera på sätt som samhället i regel inte ger utrymme för. Ett behov som tycks växa sig allt starkare.