Det är 70 år sedan Lyrikvännen lanserades i år. Visst känner man viss vördnad inför denna ålder? Det första omslaget pryddes av en essä av Bengt Holmqvist, som inledde med den grundläggande frågan: Varför läser man lyrik?

Mycket har hänt sedan dess. Poesin skrivs, blir läst och diskuteras på andra sätt nu än på 50-talet, den är svår att överblicka. Men ett jubileumsnummer är en anledning så god som någon att ändå försöka.

Även om Holmqvists fråga lurar i varje nummer har vi gett den lite extra utrymme denna gång. Det är ett nummer med mycket dikt, en äldre generation poeter står bredvid en yngre. Tidigare o- eller egenutgivna poeter står brevid celebriteter som Fanny Howe.

I en enkät får poeter, kritiker och förläggare diskutera den senaste tidens poesi. Ingrid Elam har läst nya poetbiografier om Harry Martinson och Gunnar Ekelöf: Hur berättar vi om dessa poesins stora ekar i dag?

Lyfter vi blicken blir det omöjligt att tala om ”samtiden” utan att tala om Gaza. Donia Saleh vänder sig till palestinska dikter för att lyssna efter ett försvunnet land.

På hemmaplan fortsätter Tidöavtalet att diktera villkoren. Med anledning av uppdateringar i avtalet gör Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević ett tillägg till den omskrivna dikt vi publicerade i somras.

I år ser också redaktionen lite förändrad ut. Anna Lundvik är tjänstledig för studier och Saga Wallander välkomnas in på redaktionen.

Poesin, samhället och tidskriften – allt förändras! Men dikterna tycks bestå, och inte bara det: De länkar samman tider och människor till ständigt nya berättelser.