Poeter skriver inte sällan i opposition mot något. Det kan vara mot såväl konkret politik som mot något abstrakt, en anda eller ett språkbruk. Oavsett vilket tycks dikterna gärna sätta sig på tvären, i egenskap av att vara annorlunda.

Vissa poeter angriper sin fiende med kraftfull tydlighet, andras motstånd är mer småskaligt eller tvetydigt.

Den danska sensationen Glenn Bech får sägas tillhöra de förra. I hans dikter är uppgörelsen med eliten lika skarpt formulerad som den är träffande.

Hos den polske Miron Białoszewski däremot är ett motstånd svårare att lokalisera. Likväl, påpekar Göran Sommardal i sin introduktion, kan man läsa honom i skuggan av warzawaupproret.

Somaya El Sousi är fristadsförfattare i Norge efter att ha flytt från Gaza 2019. Hennes bildrika dikter rymmer smärta och vrede, men lånar sig inte heller till några enkla tolkningar.

Hur är det med den finlandsvenska enslingen Larry Silván? I det första numret 2020 kunde ni hos oss läsa dikter av Saga Wallander, och nu blir hon en del av tidskriftens redaktion. Hon inleder med en essä om Silváns hårdföra antikapitalism och mjuka skogspromenader, som gör motstånd mot både något konkret och något abstrakt.

Både Hedvig Ljungars essä om klichéer i samtidsdikt och David Zimmermans intervju med Anna Hallberg diskuterar hur poesin rycker fram på språklig detaljnivå.

Tanken om poesins förmåga att erbjuda något annorlunda är central för dess moderna definition. Nog påminner dikten lite om den fjäril Anton Göransson diktar om? Dikten bör, likt fjärilen, ur ”det hemmavarande / omvandlas till något / främmande”.