De flesta människor lägger en betydande del av sina liv på att arbeta. För dem som inte gör det dikterar ofta arbetslösheten villkoren. De varor och ting vi begagnar oss av för att leva är produkter av en annan, oftast okänd människas arbete. Arbetet finns överallt.

Trots detta, och trots att Sverige har en stark arbetarlitterär tradition, uppfattas ibland arbetardikten som ett lite avskilt område inom poesin. Magnus Nilsson påpekar i sin översikt över den svenska arbetardiktens historia att den mött hårt motstånd och förklarats död många gånger. Ändå återuppstår den ständigt. Med undantag för exempelvis Stig Sjödin och Johan Jönson blir arbetarpoeter sällan uppmärksammade av stora förlag och tidningar, utan sprids i litterära offentligheter lite vid sidan av.

Lever den gamla finlitterära motviljan som Nilsson skildrar kvar? Eller är det arbetets förändrade villkor som påverkar arbetardiktens status i dag? Donia Saleh skriver från Ställbergs gruva att den samtida arbetardikten vittnar om att det tunga, lågavlönade arbetet i mångt och mycket flyttats från en sammanhållen manlig arbetarklass till en splittrad grupp av mer utsatta, ofta kvinnliga och migrerade personer, människor som ofta saknar litterära resurser.

Som poet kan man då göra som Lidija Praizović eller Emil Boss. I den förras dikt är det kvinnor som kommit till Sverige från före detta jugoslaviska länder som talar, i den senares migrantarbetare inom byggsektorn. Kanske handlar genrens undanskymda ställning om att arbetet som sådant är så undanskymt? Dessa dikter fäster vår uppmärksamhet vid några av alla människoöden som döljs bakom Sveriges välpolerade fernissa.

Dessutom har den stora massproduktionen sedan arbetarlitteraturens gyllene era geografiskt rört sig dit arbetskraften är billigare, exempelvis till Kina. I Lan Xu och Björn Kjellgrens introduktion av det stora fenomenet ”migrantarbetarpoesi”, berättar de om hur tiotusentals poeter, som annars tillhör den ”tysta majoriteten” i låglöneproduktionen, vitaliserat den kinesiska lyriken. I numret finns ett antal av dessa poeter översatta.

Meningarna går isär angående hur ”arbetarlyrik” ska definieras. Vad händer om arbetaren inte skriver om arbete? Den franske filosofen Jacques Rancière insisterar på att arbetaren via poesi kan drömma sig bortom sin tilldelade funktion. Lyrikvännens egen David Zimmerman läser två norrländska poeter och funderar över vad Rancières tanke kan betyda för deras del.

Frågan om diktens funktion ställs också i Langston Hughes korta men berömda dikt om gruvarbetarna i Johannesburg. Den tycks fråga vari det litterära värdet består i att uppmärksamma en oförrätt, samtidigt påvisar den poesins svårighet med att göra världen rättvisa. Ändå står den där, dikten, lakonisk och skakande.

Exploateringen av enorma grupper jobbande människor har bytt skepnad sedan Hughes dagar. Men upphört har den inte. Detta dubbelnummer lyfter fram arbetarpoesin, men egentligen inte för att skilja den från annan poesi. Eller, för den delen, för att särskilja arbetet från det övriga livet. Handlar i själva verket inte dikterna i detta nummer om hur arbete, poesi, drömmar, kärlek och samhälle är sammanflätade?