Då och då sker händelser av språklig karaktär som griper in i människors liv på ett högst påtagligt vis. Den 14 oktober 2022 presenterade Sveriges nya makthavare Tidöavtalet, vars uttryck och formuleringar påverkar alla som lever i landet på olika sätt.

Man hör ibland att poeter är språkets väktare. Så vi bad några poeter och en filosof att ge sig i kast med Tidöavtalet. Merima Dizdarević, Athena Farrokhzad och Burcu Sahin åkte tillsammans med fotografen Märta Thisner till Tidö slott och presenterar här en ny, lekfull överenskommelse för Sverige. Därtill vänder sig Marcia Sá Cavalcante Schuback i en essä till Pier Paolo Pasolini. Dessutom publicerar vi poesi av Tova Gerge och Matthew Rana. I Gerges dagsvers benämns avtalet explicit, medan Ranas dikt, som mestadels är på engelska, handlar om ordens politiska rotsystem och svenskan som ett främmande språk.

Sorin Masifis text om vad upptäckten av Ahmad Arifs poesi betytt för hennes skrivande har inga direkta kopplingar till avtalet. Men den visar ur ett annat perspektiv hur dikt kan skapas och läsas i relation till politiska händelser.

I en visuell dikt av Pär Thörn inbjuder glimtar av torr byråkratiprosa till språkkritik och detektivarbete. Likaså finns översättningar från den senaste upplagan av Rumänska Kulturinstitutets workshop, där deltagarna via engelska översätter varandra från ett språk de inte kan.

Enligt Cavalcante Schuback bör poeter bejaka sitt främlingskap inför språket, såväl andras tungomål som sitt eget. För alla språk är i själva verket främmande, ofärdiga och flerspråkiga, menar hon, vilket poesin kan behöva påminna oss om. Inte minst i Tidöavtalets tidevarv.