Kan poesi sätta ord på ett helt folks sorg, rentav vara källa till hopp? I de senaste numren har klassiker som Homeros och Hafez belyst vår politiska samtid från nya vinklar. I samma anda läser poeten Niko Erfani iranska Ahmad Shamloos dikter, och följer samtidigt utvecklingen i landet på avstånd. I mötet mellan nu och då utvecklar Erfani en idé om hur poesin kan närma sig folket.

Lite vid sidan om samtidens sorg och larm växer ett författarskap som tycks längta efter en punkt före alla folk, all civilisation. Gunnar Wærness har röstats fram som en av de viktigaste poeterna i Norge och ägnades nyligen ett längre seminarium i Sundsvall. I samarbete med tidskriften Gresshoppene har ingen konge medverkar han med ett nyskrivet arbete. Därtill undersöker Joni Hyvönen hur Wærness lekfullt använder munnen som motiv i sitt sökande efter ett paradisiskt ursprung.

Lekfullhet måste också sägas karakterisera två andra poeter som presenteras i numret. Magnus William-Olsson introducerar den argentinska kultförfattaren Alfonsina Storni, och Mats O. Svensson visar oss vad den nyss bortgångne tyske fixstjärnan Hans Magnus Enzensberger skrev de sista åren.

Båda har utövat stort inflytande inom sina språkområden. Detsamma gäller Inger Christensen, vars påverkan på nordisk poesi knappast går att överskatta. Marie Silkeberg arbetar med en volym av tidigare oöversatta texter som ger ny inblick i poetens process och tankevärld. Här presenteras ett urval ni sannolikt inte läst förut.

Ett myller av röster alltså, såväl levande som döda. Och vad kan vi göra, annat än att lyssna till dem?