Vissa klassiker tycks kunna träda fram som oväntat radikala mitt i samtiden. I det förra numret skrev Elisabeth Friis om vad Homeros kan lära oss om krigets och kärlekens natur. Nu har Roza Ghaleh Dar, i ljuset av protesterna i Iran, läst översättningar av den persiske poeten Hafez. Hon läser med en känsla ”av seende och igenkänning”.

Likt Hafez bryter poeter än i dag mot stelnade lagar för att rasera ”hycklarnas tempel”. Marie Tonkin vänder blicken mot det konservativa Wales och visar hur poeten Menna Elfyn genom en repertoar av religiösa verktyg kan göra motstånd mot kvinnoförtrycket runtom henne.

Oväntad samklang uppstår i Daniel Mårs personliga läsning av Steinar Opstads poesi. Här är det i stället den queera erfarenheten som söker utrymme i religiöst präglad norsk landsbygd. Men det är inte genom att helt förkasta släktens historia och guds kärlek som Opstad tycks nå dit, utan genom att på säreget vis omfamna dessa.

Traditioner, såväl religiösa som poetiska, hade sannolikt inte hållit sig levande utan olika inkluderande och exkluderande sociala ritualer. Hur framträdande är dessa i samtida poesi? Fredrik Nyberg har tagit del av ett forskningsprojekt om poesiuppläsningar och reflekterar kring poesi som en form av gemenskap. Bör den inte också vara en plats för avskildhet?

Förutom Ludvig Berggrens presentation och nyöversättning av den berömda tyska poeten Elke Erb, återfinns nyskriven dikt av Fateme Ekhtesari, Isabella Nilsson och Lars-Håkan Svensson. Dikter som skapar närvaro i något både samtida och förflutet, socialt såväl som enskilt.