”Enligt Google Maps ligger Mariupol / hundrasjuttio mil från Troja” skriver den spanska poeten Aurora Luque i en nyskriven dikt som Lasse Söderberg översatt. Det är ett dramatisk brobygge mellan Iliaden och kriget i Ukraina. Så långt tillbaka vi kan spåra människan har hon överlämnat sånger och verk till kommande generationer. Även om detta kollektiva minne förändras, så kan poesin – ”Denna gamla krigskorrespondent” som Luque kallar den – med historiens hjälp ge nuet ett djupare sammanhang.

För dessa gamla sånger kan ännu lära oss nya saker. När litteraturvetaren Elisabeth Friis återvänder till Iliaden, den ”mest oumbärliga bok som finns”, ser hon en dikt som bekämpar krigets abstraktion av människoliv. Den franska filosofen Simone Weil, som Friis lutar sig mot, läste Homeros på tvärs med gängse normer, påverkad av Hitlers frammarsch.

”Vi lever i ett eko som vi inte kan bortse ifrån” menade Edmond Jabès, en modern judisk författare som på ett säreget sätt ställde nuet mot traditionen. I en hybridform mellan essä och översättning skriver Balsam Karam fram hur denna lika omtyckta som svårgripbara författare skapar en gränsöverskridande litteratur för att kunna skriva om vad man inte borde kunna skriva om: Förintelsen.

Den tysk-amerikanska experimentella poeten och översättaren Rosmarie Waldrop introducerade Jabès för den engelskspråkiga publiken. Men hon har också gått i dialog med hans ord i sin poesi. I numret finns två dikter med från hennes nya bok, som Marie Silkeberg översatt, där hon försöker ”kalla på honom över dödens gräns”. Kanske kan vi i det här numret se hur dikter ständigt försöker fixera de osentimentala tomrum som uppstår i världen efter det som försvinner. Homeros, Luque, Jabès, Waldrop, men också den betydligt yngre Linnéa Enström, som medverkar med nyskrivna dikter, gör det på olika sätt.

Ett ”förkroppsligande av intighet och intet” är faktiskt just vad Anna Smedberg Bondesson hänförs av när hon kastar sig över en ny antologi med italiensk kvinnlig lyrik. Översättning och omläsning är ett viktigt medel för att ”skriva om historien” som Smedberg Bondesson uttrycker det.

Detta känner en poet som Jesper Svenbro till, som ofta diktar i dialog med litteraturhistorien. Hur Sapfo ska läsas och översättas har nyligen varit uppe för diskussion, och hans dikt i detta nummer kan ses som ett förslag. I förra numret frågade sig Jenny Jarlsdotter Wikström om det i samtidspoesin finns en vital känslomaterialistisk strömning. Hon vred och vände på begreppet, som Sinziana Ravini myntat i ett tidigare nummer. Nu kommer Ravini med invändningar. Hon preciserar ytterligare vad den känslomaterialistiska rörelsen består i, som exempelvis medvetenheten om ”de ekonomiska, politiska och sociala villkoren för sin egen verksamhet”.

Dessa villkor träder i Lizette Romero Niknamis nyskrivna dikter fram med obarmhärtig skärpa. I numret kan vi också presentera nyskrivna dikter av ett av nordens mest egensinniga poetiska stjärnskott, Signe Gjessing, översatta från danskan av Helena Boberg. Gjessings metod är nog helt ny, men uppdraget hon tar sig an att göra det otänkbara tänkbart och de osynliga synligt är, av allt att döma, mycket gammalt.