”Vad vore vår värld utan granar,” undrar Harry Martinson i en dikt, vi är ”vad vi är / ett granskogsfolk”. Ja, det sägs att nordborna har en särskild relation till skogen och rapporter om skogens hälsofördelar driver nu på den hyperciviliserade människans begär efter natur. Ett slags förvildad romantisk längtan, som kan urskiljas också i samtidspoesin.

Men hur sammanvävd är idén om ”skog och natur” med byggandet av nationella identiteter? Mats O. Svensson vandrar i nationalparker i Tyskland, ett land där den romantiska naturlyriken firat stora triumfer – men också anklagats för att ha burit frö till nazismen. Men i klimatapokalypsens tidevarv tycks den ändå vara på väg tillbaka, och en ny generation tyska poeter tycks vända sig mot skogen.

Detta kanske för att striden mellan det upplysta och det dunkla historiskt ofta har utspelat sig där. Sofia Roberg går vilse med Heidenstam, Fröding, Rydberg och andra skogsskildrare, i skogar som hyser varelser på gränsen mellan förnuft och oförnuft. Idag tycks poesin fortfarande söka gränsvarelser, men den skräckblandade fascinationen för det okända handlar om någonting nytt.

Under Jila Mossaeds lyriska vandring genom den värmländska skogen, med hemlandets iranska flora begravd inom sig, lyssnar hon efter skogens dunkla, okända språk. Samtidigt pockar frågan om hur natur och skog läses kulturellt och socialt. Hon placerar läsaren på gränsen till vad människan kan förstå.

Kanske är det först bortom den gränsen vi finner Rökstenen. Vad vill den egentligen säga? Sanna Samuelsson besöker ett av de äldsta litterära verken i Sverige, som länge inbjudit till tolkningar om ursvenska bragder. Från stenens envetna obegriplighet stiger till slut ett magiskt tänkande, ett besvärjande av gudar och väder.

I en mer samtida litterär miljö plockar Jenny Jarlsdotter Wikström upp det begrepp Sinziana Ravini myntade i vårt förra nummer: känslomaterialism. Jarlsdotter Wikström tittar här närmare på den samtida poesin och söker sig vidare till frågan om dikt i klimatförstörelsens tid över huvud taget kan vara betydelsefull.

David Zimmerman spår och förespråkar i sin tur en samtida, kritisk romantik. Utifrån poesidebatter på 60- och 70-talen tittar han på några av de spöken, myter och känslor som befolkar dikt idag.

Så kommer till sist en text om en engelsk romantiker. I en nyöversatt essä av Anahid Nersessian gör hon vad man med Ravini och Jarlsdotter Wikström skulle kunna kalla en känslomaterialistisk läsning av John Keats. Hur kunde den så politiskt upprörde Keats skriva en perfekt dikt om skönhet, mitt i det revolutionära tumultet?

Att natur och kultur, känslor och materialitet, själ och värld är rörliga, osäkra uppdelningar vittnar nog tydligast numrets poesi om. Tyska Daniela Danz och norska Tone Hødnebø skildrar båda en dynamisk värld: natur, politik, minne och dröm vävs ihop. Också hos Karl Daniel Törnkvist och Adriana Aires Rastén samsas något skirt grönskande med en tung materialitet, och i nyskrivna dikter av Eva-Stina Byggmästar glider diktjaget ständigt ut i ”tillvarons marginal / av knotiga ekskogar ”. Trots den romantiska skogsvurmens problematiska drag kanske dessa texter hjälper oss att söka det obestämda i en alltmer kalkylerad och kontrollerad tillvaro.