För att vara rak: det kan vara frustrerande svårt att tillägna sig dikter. Kanske hör detta motstånd på något sätt till själva definitionen av poesi, åtminstone sedan modernismens inträde. Men vad kan detta motstånd ha för mening, egentligen?

Sinnebilden för en svår poet är nog Stéphane Mallarmé. När Kjell Espmark fördjupar sig i den franske poeten ser han Mallarmés verk som en av inledningarna till berättelsen om modernismens experiment och avantgardism. I sin diktning tycks Mallarmé ”eliminera tingen och sig själv ur bilden” för att ge form åt ett nästan tomt, poetiskt rum. Kanske likt den abstrakta ”språklöshet” bakom smärtan, som Ida Brytnér närmar sig i sin nyskrivna dikt i det här numret.

Sedan Mallarmé fortsätter konst och poesi att välta våra invanda förväntningar över ända. Jesper Olsson redogör för den avantgardistiska tradition – med ursprung i den Mallarméinspirerade Marcel Duchamp – som lett fram till den samtida danska Morten Søndergaards Ordapotek; en tradition som handlar om att ”litteraturens former med viss nödvändighet, kunde och kanske borde omskapas”.

Man skulle kunna tro att det ett drygt sekel efter Mallarmés död och efter alla omvälvningar Olsson redogör för, knappast skulle vara provocerande, eller ens möjligt, att vara riktigt utmanande. Men i recensioner av Åsa Maria Krafts senaste diktböcker ser Peter Henning tvärtom hur kritiker håller oväntat hårt i gamla synsätt. Kraft tycks utmana de gemensamma förväntningar vi alltjämt tycks ha om vilken roll poeten ska inta, och vilken typ av språk som ska få kallas poesi.

Den iransk-amerikanska konceptuella poeten Solmaz Sharif ser vidgandet av poesins språkdomän som nödvändigt – inte bara för poeterna, utan för världen som sådan. I en nyöversatt essä från 2014 preciserar Sharif hur poesins språkarbete kan ställas i relation till den verklighet av krig och mord som vi antingen geografiskt eller språkligt befinner oss i. Denna ambition ekar också genom Filip Lindbergs nyskrivna diktsvit, som placerar sig i den svenska krigsindustrins språkvärld.

Kriget breder ut sig. I de ukrainska poeterna Ljubob Jakymtjuks, Kateryna Kalytkos och Serhij Zjadans poesi från 2012–2017 kastas vi rakt in i Ukrainas våldsamma nutidshistoria, fylld av fasa och sorg redan före Rysslands invasion den 24 februari.

För vissa är denna skräckvärld chockerande ny, för många andra – inte särskilt. I en intervju av just Sharif, säger poeten Dunya Mikhail att kriget och politiken, för en irakisk poet, ”är omöjlig att kringgå”. Mikhail flydde till USA på 90-talet och har där blivit hyllad för dikter som knappast värjer sig för våldets realitet. Till detta nummer har Jasim Mohamed översatt några av dem.

Poesin har, säger Mikhail, ”möjligheten att för ett ögonblick få världen att stanna upp, och få oss att se eller känna eller tänka på de små ting som är av störst betydelse”. När vi nu rör oss in i sommarens dvala mellan hägg och syren, kanske dikter som de av Gloria Kisekka-Ndawula eller Johannes Göransson kan få oss till just det: att stanna upp och bortom våra invanda föreställningar låta oss ingå i den större världens ljus och mörker.