Av en slump nämns Federico García Lorca i fyra av numrets texter. En spansk mellankrigspoet, som bland annat lät sig inspireras av barockpoeten Luis de Góngoras lyriska strategi: chocka läsaren genom starka sinnesupplevelser. Lorca kallade poeterna för professorer i kroppens fem sinnen.

Om Lorcas poeter bemästrade fem sinnen har autisten ett sjätte: orden. I Elisabeth Hjorths och Anna Nygrens autistiska (p)oetik tas poesins sinnliga aspekt till autistens språksensitiva nivå, där ”orden har smak och lukt” och texten ”är Eufori”.

Ilya Kaminsky skulle hålla med om det sista. Han ser poesin som ”en extatisk och fysisk upplevelse orden orsakar i nuet”. För Kaminsky, som förlorade hörseln i fyraårsåldern, står också sinnena i centrum, både i debutdikterna och i den intervju vi publicerar i det här numret. Han insisterar på hur diktens sinnliga extas forslas till oss genom historien: ”poesi krossar tidens gränser”.

Och det är förunderligt hur omvälvande läsning kan vara när poetens och läsarens skilda ögonblick kopplas ihop. När Hanna Hallgren (likt Arne Melberg i förra numret) blickar hundra år tillbaka i tiden ser hon Karin Boye skriva debutsamlingen Moln. Där är Boye, med sitt förbjudna begär mitt i patriarkatet. Hallgren speglar sig i henne och hennes dikt, och finner ”all oförlorad verklighet” som finns ”i skrivandet och läsandet”.

Litteraturens oförlorade verklighet kan vara en livlina när den andra verkligheten mörknar. Den jugoslaviska författaren Branko Ćopić skriver ett brev till sin avrättade kollega Zija Dizdarević om de mörka bödlar som oavsett tid återvänder. Malmöpoeten Merima Dizdarević, som översatt brevet, skriver i en essä om vad Ćopićs ord betytt för henne och hennes jugoslaviska landsmän, om ”läsande, att befinna sig däri och känna sig som en del av någonting större”. Hon går på gatorna i den spanska stad Ćopić skriver om, och tänker på att skriva kärleksdikter, ”ty jag är alltid långt ifrån någon jag älskar; en människa, flod, tid eller stad.”

Kajsa Sundin läser sig ännu längre tillbaka i tiden, nämligen till Gaspara Stampa och 1500-talets Venedig. Likt Boye har Stampa blivit en banbrytande förebild, vars kärleksdikter inte bara är konventionellt höviska utan bygger på ”jordisk attraktion”. I sina dikter vänder sig Stampa till den frånvarande älskade i en tidlös smärta och längtan, samtidigt som hon deltar i dåtidens kärleksdebatt.

I ett tal vänder sig också Marie Silkeberg till en frånvarande människa, poeten Pia Juul, som dog 2020. Silkeberg lyssnar i minnet och i poesin efter skrattet, som är ”hennes dikts plötslighet, och också dess djup, det rum den öppnar mot läsaren”.

Genom kärleken, längtan, skrattet och sinnenas uppror tycks poesin ständigt överrumpla oss läsare. Så förändrar den oss här och nu, trots att poesin i så hög utsträckning arbetar med det som inte är: vi läser en poet som är frånvarande, poeter skriver till en frånvarande älskad eller en frånvarande plats. Men i det frånvarande bygger poeten, med Kaminskys formulering, upp en värld med sina ord. Vi stiger in i den, och våra fem eller sex sinnen tänjer sig.