När ett år övergår i ett annat är vi många som begrundar vad som egentligen ligger bakom oss, och vad kommer att hända nu? Sannolikt vacklar en och annan av oss mellan hopp och förtvivlan inför dessa frågor.

Vad poesin beträffar kan man också fråga sig vad de senaste hundra åren betyder för oss idag. Arne Melberg blickar tillbaka på året 1922, då T.S. Eliot och Rainer Maria Rilke stakade ut två olika modernistiska riktningar. Den ena kan – lite förenklat – liknas vid ett ruinlandskap, medan den andra vill bygga upp något nytt. I sin analys ställs Melberg inför frågan: vilken väg ska – eller rättare sagt kan – poeterna följa nu?

En som verkade samtidigt som Eliot och Rilke men gick en annan väg, är tysk-judiska Else Lasker-Schüler. I numret presenteras hennes dikter i nyöversättning av Bodil Zalesky. Därtill målar Eva Ström upp ett porträtt i essäform av denna expressionist. Även om Ström uppmärksammar hur den modernistiska poesin efter Lasker-Schüler ”gått åt ett annat håll” – mot något gråare – ser hon en linje löpa från henne in i dagens nordiska poesiutgivning. Kanske leder denna väg framåt, mot något berusat och lekfullt?

Förra året lämnade tyska Friederike Mayröcker oss, åtminstone som person. När Erik Lindman Mata söker efter klangfärgen och tonen i hennes sena poesi finner han ett språk som inte vill sluta drilla. Ett språk som inte imiterar något utanför dikten, utan snarare blir en verklighet i sig själv.

Något inte helt olikt detta framträder när Eva Lilja studerar Ingela Strandberg. Hennes poetiska bilder står inte ”för något annat”, de är något verkligt som ”sker”. Enligt Lilja är Strandberg ”något i svensk dikt mycket ovanligt” som en nyplatonist på tvärs mot modernismens sekularisering. Liksom hos Lasker-Schüler lyser här stjärnorna och det kosmiska, fast med andra filosofiska och religiösa underströmmar.

I nyskrivna dikter av Angelica Wågström respektive bokaktuella Niko Erfani ljussätts på olika vis den mörka rymdens gåtfullhet.

Bland det översatta finns amerikanska Susan Barbas konceptuella dikt ”Flod”, översatt av Marie Silkeberg. Här är det jorden, vattnet och mänsklighetens förödande relation till dem som dokumenteras och besvärjs. Dessutom kan den indisk-brittiska poeten Bhanu Kapil för första gången läsas på svenska, i Helena Fagertuns översättning. Hon har hyllats för sina fascinerande och oväntade dikter som bland annat vrider på teman som gästfrihet och kollektivt trauma.

Som så ofta när ett nummer saknar tema drar texterna åt olika håll, ändå uppstår då och då roliga och oväntade kopplingar. För oss som vacklade på tolvslaget inför framtiden påminner både Melberg och Ström om hur poesins klagan och jubel länge varit svåra att skilja från varandra. Ändå tycks poeter som Rilke, Lasker-Schüler, Mayröcker och Strandberg alla söka metoder att – trots allt! – skapa nya utrymmen, vidga världen.