Vad kan antikens dikter och myter betyda för oss i dag? Kanske är det som Jesper Svenbro påstår i en intervju i BLM från 1976, att antiken har ”fungerat som en spegel där olika samhällen känt igen sig själva”. Nr. 5–6 av Lyrikvännen prövar detta påstående på olika sätt och visar att det antika har varit – och fortfarande är – en generator av nya och oväntade möjligheter för poesin.

Det är ett både nördigt och lekfullt nummer. Såväl experter som poeter ljussätter antika texter på nya sätt, ”bilden av det antika” omförhandlas konstant och myternas olösta problem träder anakronistiskt fram mitt ibland oss.

Som i ett vagt eko av Svenbros uttalande ovan inleder Malte Persson sin essä om Friedrich Schiller med orden: ”Antiken är en projektionsyta”. Persson placerar in Schillers berömda dikt ”Greklands gudar” i en avförtrollningens historia från antiken till dagens kulturdebatter. Schiller är en av dem som funnit en förlösning i det antika, en idealism som kanske ännu inte är förbrukad för oss i dag.

I Matilda Amundsen Bergströms essä om vad Sapfos dikter – eller förlusten av dem – har betytt för Renée Vivien, Hilda Doolittle och Mette Moestrup blir antikens förlösande potential uppenbar. Inspirationskraften är något som också Magdalena Rozenberg noterar när hon besöker ett litteratursamtal om antika myter i Köpenhamn.

Många må ha läst Sapfo – men Anyte? Lars-Håkan Svensson presenterar antikens andra stora kvinnliga poet, som också hon påverkat och älskats. I Svenssons nya översättningar blir Anytes lek med epigrammets korthuggna form en ljuv svalka tvärs genom århundradena. Leken med stränga antika former dansar vidare in i vår tid i Jesper Svenbros text om hur det sapfiska och det alkaiska versmåttet använts av Hölderlin och Tranströmer.

Om antiken är en projektionsyta så har problematiska romantiseringar också bidragit till hur den har presenterats för oss. Kallimachos var en antik superstjärna på biblioteket i Alexandria som med tiden blivit en doldis, kanske delvis för att han inte passat in i idéer och ideal. I Niklas Hagas essä och översättningar får han återupprättelse.

Om Kallimachos enligt Haga är något av det mer ”mångtydiga och färgskiftande” i den redan ”mångtydiga och färgskiftande antika litteraturen” gäller något liknande för Thomas Sjösvärds studieobjekt Alkman. I en essä om ”antikens märkligaste dikt” träder körlyrikern Alkman fram luxuös och skönhetslysten, mitt i det spartanska Sparta.

Några av de som arbetat poetiskt med antikt stoff finns förstås att läsa i detta nummer: Athena Farrokhzad, Rebecka Kärde, Eva Kristina Olsson, Alice Oswald, Jesper Svenbro och Konstantinos Kavafis. Dessa så inbördes olika röster tycks alla ha funnit något outtömligt eller olösligt i det antika. Ett versmått, en myt eller en dikt som frågar oss något vi måste besvara på nya sätt allteftersom historien framskrider.

Poeten Rabbe Enckell, som inleder numret, frågade sig vid ett tillfälle varför han använt ”långsökta antikiserande bilder, vilka måste förbli dunkla eller ofattbara för en modern läsare”. Svaret blev: ”min kärlek till myternas djupa mänsklighet och en önskan att förmäla personlig erfarenhet med deras objektiva form och djupa sanning.”