Människor, djur och hela ekosystem har under sommaren förbrännts, torkats ut och drunknat som en förlängd konsekvens av vår mänskliga verksamhet. IPCCs senaste rapport ger en avgrundsprognos. Ändå tycks vi passivt men medvetet fortsätta i samma eller snabbare, takt rakt in i apokalypsen.

Går det att förstå? Kanske genom att som poeten Anne Boyer dissekera detta mänskliga ”vi”. Boyers text går bortom uppdelningen dikt/essä när hon stöper hjälplöshet och vrede i en litterär form.

Beröringspunkter finns hos Marianne Moore – en av amerikas stora modernister, men märkligt oläst i Sverige. Lars-Håkan Svensson och Sofia Roberg presenterar en poet som genom rytm och collage sätter människan i relation till sin ekologiska och politiska omvärld.

I Sverige finns få som lika tydligt ställt sin poetik i dialog med ekologin som Lennart Sjögren. Bredvid nyskrivna dikter återpubliceras i numret en essä från 1981, där poeten djupdyker i vad ekologisk poesi är.

Den tredje amerikanska poet som presenteras i detta nummer är Layli Long Soldier. Med en kombination av ilska och poetisk förnyelse utmärker hon sig med en dikt om den ”största ’legala’ massavrättningen i USA:s historia”.

Slutligen har Lyrikvännen välkomnat den norska tidskriften Gresshoppene har ingen konge att husera på några av tidskiftens sidor.

Vi hoppas numret visar på sätten litteraturen fortsätter att hitta nya former för oss att tänka på och känna med. Vilket får ses som tecken på att vi trots allt, med Boyers ord, ”inte [är] döda än”.