Det är blomstertid och vi längtar bort från stadens gråa hus, bort, ut, till landet. Dit hav av hundlokor skummar grönvitt i dikeskanterna.

Men varje längtan förutsätter också avstånd. I det tjugoförsta seklet är det svårt att inte se detta människans växande avstånd till naturen, och skenande makt över densamma, som ett direkt hot mot båda parter. Nr. 3/2021 är ett nummer som närmar sig detta avstånd sett från poesins grästuva, men också berör benämnandet som makt och skrivandet som längtan på andra sätt.

Lantbrukardottern Sanna Samuelsson slipar en rostig gammal lie och ger sig ut i poesilandskapet, eller för att vara mer precis: hon går till ängen. För kanske är poesin den enda plats där ängarna fortfarande lever och frodas. Själva ängens försvinnande från landskapet sår fröet till poeternas längtan. Ängen har fallit. Istället för foderplats: en projektionsyta, ett Arkadien.

Och paradiset är förlorat. I en dikt av Gunnar D Hansson, en av de mer naturnära poeterna i floran, konfronteras Vera Maria Olsson med naturromantiserandets baksida. Bland Hanssons hybridlyrik finner Olsson en naturdikt som kritiserar och omförhandlar människans dröm om den paradisiska naturen, utifrån försvinnandets – både naturens och människans – orubbliga faktum.

Som Samuelsson påtalar har svensk poesi och bildning präglats djupt av Linnés kartläggning och benämning av naturen. I Burcu Sahins nyskrivna dikter finns Linnés samlande och klassificerande med i bakgrunden när kolonialister seglar på erövringståg över världshaven.

Att systematisera och namnge är också att erövra, att äga. När Felicia Mulinari med sitt gråtande barn på armen tänker kring skrivandet i kärlekens namn, återkommer hon till hur litteraturen tenderar att bli en plats för projektioner, och något som utövar makt genom att benämna. Men kanske kan skrivandet också vara ett brev som längtar efter något annat än det rådande?

Sätten på vilka längtan, kärlek, makt, sommar, kroppar och natur korsas och aktiverar varandra fascinerar i Kristina Rosenbergs nyskrivna dikter, och i Ola Husamous ristas en skog våldsamt och gåtfullt in över en kropp.

Någon som var bekant med längtan och kärlek var 1700-talspoeten Hedvig Charlotta Nordenflycht, som slog igenom med sorgedikter efter sin make. Men har dessa något med klimatkrisen att göra? Litteraturvetaren Matilda Amundsen Bergström berättar hur Nordenflycht för att kunna beskriva sin sorg uppfann nya poetiska uttryckssätt och överskred dåtidens etiska idéer och estetiska ideal. Dikter som i sin relation till dessa tankar låter det förflutna belysa nuet.

Älskade makar och blomstrande paradis, allt ska tids nog grusas. Men tack vare Nordenflychts vitterhet överlevde en skärva av 1700-talspoesin, åtminstone till våra dagar. Så arbetar poesin strävsamt vidare, med och mot försvinnandets orubbliga faktum. En nåd som räcker året om.