Trots att författaren må vara död lever dikterna alltjämt vidare. Åtminstone ett fåtal dikter räddas ur glömskan, och dessa lever och frodas, förgrenar sig, kanske muterar de och får under nya omständigheter helt andra innebörder. Vem som läser, och i vilken tid, blir avgörande för vad som utläses och vad dikten kommer att betyda.

Även om Nr. 2/ 2021 är ett nummer utan tema, om och av poeter från olika tider och platser, så finns beröringspunkter i denna osäkra och skapande läsning. Dessa texter som berör översättning, kanonisering och att skriva under censur förenas på olika sätt av hur dikter förvandlas i läsningen och hur dessa nyformer förhåller sig till originaltexten.

Så exempelvis när Imri Sandström närmar sig den ikoniska New England-poeten Susan Howe som översättare, snarare än som forskare. Sandström beskriver översättandet som en form av avhållsamhet i läsakten: att avhålla sig från att med egna ord förlänga originalet. När läsandet genererar något nytt och okänt: hitta tillbaka.

Översättarens svåra vägval återkommer när Josefin de Gregorio (f.d. Holmström) uppmärksammar att Emily Dickinson, som figurerar i ovan nämnda text, i år på nytt översatts till svenska. Hur Dickinsons efterlämnade verk ska läsas har sedan de givits ut diskuterats intensivt. I 2016-års temanummer om poeten kallade de Gregorio dessa diskussioner för ett slagfält. Kanske är det just dessa meningsskiljaktigheter som gör att Dickinson ofta lockar till faksimilutgåvor, en längtan till ursprunget: denna nya utgåva liknar de häften Dickinson band för hand.

För vilken är egentligen den rätta versionen av ett verk? Romantikern P. D. A. Atterbom reviderade innan sin död sagospelet Lycksalighetens ö till en konservativt reaktionär text som gjorde upp med samhällets liberalism och kvinnoemancipation. Den ursprungliga versionen har sedan den gavs ut på 1820-talet inte funnits att tillgå – förrän nu. Därför lät vi Katarina Båth berätta om denna förbisedda klassiker som istället gestaltar diktandets nedstigande i och återuppvändande från underjorden. Här har, visar Båth med dagens ögon, också verkets kvinnliga kollektiv en skaparkraft av stor betydelse.

Tvärs över tid och rum är det i Loretto Villalobos läsning av dikter från 80-talets chilenska militärdiktatur också det kvinnliga skapandet som iakttas. Där Atterboms sagospel skildrar en landsflykt och ett omöjligt hemvändande som en metafor för diktandet, är exilen här istället smärtsamt konkret. Villalobos söker i arkiven bland stencilerade småtryck och visar hur gemensamma poetiska motståndssymboler vuxit fram under censur och hot.

Tillsammans med essäerna finns nyskriven och nyöversatt poesi, bland annat av den hyllade poeten Shadi Angelina Bazeghi från Danmark och Ruth Maier, ibland kallad Norges Anne Frank.

Att vi som läser aldrig känner oss säkra på originalets fulla betydelse och däri nästan alltid sträcker oss efter något omöjligt är en del av poesiläsningens smärta och skönhet. Det gör också att poesihistorien – liksom historien som helhet – alltid rör sig: ingenting står fast utan förblir, också i detta nummer, under ständig utredning.