Blev dikten till som en konsekvens av förlust och smärta? Övergången från muntligt framförd till nedskriven poesi skedde åtminstone delvis genom att dikter började ristas in på gravar. Så blev skriften till minnesmärke – över dödsfall, krig och katastrofer – som till skillnad från talakten kunde agera ställföreträdare för de dödas röster långt efter att stämbanden tystnat. Men vilken roll spelar död och traumatiska förluster i samtida poesi?

Under 1990-talet uppstod det nya forskningsfältet Trauma Studies i USA. Där studeras vilken roll personliga och kollektiva skador, trauman och förluster spelar i konst och litteratur. Trots att många poeter i Skandinavien också arbetar med detta har diskussionen om hur det görs inte varit lika närvarande i poesioffentligheten.

I oktober 2019 kontaktades vi av Shadi Angelina Bazeghi och Louise Lassen Iversen från Danmark och tillsammans började vi smida planer på temat. Vi ville starta en ny skandinavisk poesifestival i Köpenhamn 2021 om trauma och motstånd, och dessförinnan arrangemang i Oslo och Malmö, den senare med undertemat sorg och förlust.

Tajming var, kort sagt, bedrövlig. Men under höstens mildare restriktioner genomförde vi trots allt en kväll i Malmö. Precis som vi planerat består detta nummer – med några tillägg – av kvällens framföranden.

Med analytikerns och poetens olika metoder undersöker UKON och Jenny Tunedal i var sitt föredrag traumats respektive förlustens poetik. Därefter samtalar författarna Helena Boberg, Erik Lindman Mata och Elisabeth Hjorth med Lyrikvännens redaktör om att språkliggöra personliga eller gemensamma erfarenheter av trauma och sorg, vad språk kan och inte kan bära, terapeutiskt skrivande och en del annat.

Kanske riskerar poesins vidd att reduceras när dikter och poeter klumpas ihop under etiketter som ”sorgepoesi” eller ”traumapoesi”, men vår ambition är snarare att fördjupa förståelsen av poetisk form och ordens kapacitet. Många forskare inom Trauma Studies har likt UKON närmat sig traumat utifrån psykoanalytisk teori, som något som sker vid den yttersta gränsen av vad vårt språk och enskilda psyke förmår hantera. Men med åren har forskningen rört sig mot mer kollektiva aspekter av sorg, trauma och minne. Ett exempel är Marianne Hirschs begrepp post-minne vilket Magdalena Rozenberg här använder i en recension av Hanna Rajs Laras senaste bok. På denna punkt kommer evenemangen i Köpenhamn och Oslo att tänka vidare, så snart pandemin tillåter.

Dikterna i numret präglas av dödens närhet. I den amerikanska poeten Victoria Changs sorgedikter över sin mor placeras läsaren just i gränslandet mellan personlig och kollektiv sorg. Liksom grekerna snart började experimentera med epigramformens innehåll, skriver hon istället för klassiska elegier runor över alltifrån optimismen till Amerika. De ofattbara sår som åsamkas oss människor genom historien markeras ut och illumineras av poeterna, då som nu. Är inte poesins historia också det – de osägbara smärtornas historia?