Det här är ett särskilt nummer. Det är fyllt till bredden av samtida scenpoesi – och vad är det då som är särskilt med den? Under en tid har vad som kan liknas med en folkrörelse blommat upp på scenerna i Sverige och internationellt. Publikantalen på evenemangen Ortens Bästa Poet är mytomspunna, försäljningen för publicerade scenpoeter gör andra avundsjuka.

Trots att tidskriftens grundare Stig Carlson, som i somras skulle fyllt hundra år, etablerade en ambition för Lyrikvännen att rymma många sorters poesi har den – likt många tidskrifter – knappast ägnat rörelsen någon uppmärksamhet. Varför lyfts scenbaserad poesi så lite av centrala kulturinsitutioner? Vad skiljer den från annan poesi?

Vi har upplåtit numret åt dem som kan frågan bäst – scenpoeterna själva. Poeten och föreläsaren Yolanda Bohm har som gästredaktör samlat mer och mindre etablerade scenpoeter till ett dubbelnummer för att fördjupa bilden. Resultatet är ett generöst nummer som med dikter och essäer försöker fånga scenens energi och mångsidighet; som kan ses som ett tryckt komplement till scenens flyktiga ögonblick. Ett komplement som kanske kan vara särskilt angeläget nu, när många scener tvingas hålla stängt.

I essäerna ställs också frågan om framtiden: vart ska scenpoesin ta vägen? Agnes Török visar hur vi kan förstå rörelsens åsidosatta position som en del av en maktstruktur möjlig att bekämpa. Nino Mick skriver istället att genren måste lösa sina interna problem först. Att framtiden konfronteras också i dikterna i detta nummer står klart. Diktens framtid, men också kulturens – ja, hela samhällets. Det är på många sätt ett särskilt nummer.